fbpx

Februari nyhetsbrev: Livet före och efter pandemin

Som jag har längtat efter att hålla föreläsningar live. Ja, jag vet att det går alldeles utmärkt att ha det digitalt. Men jag vill inte stå ensam framför datorn, prata ut i cyberspace och titta på ansikten som jag knappt kan tyda på en skärm.

Jag vill träffa er alla på riktigt! Se, höra och känna känslan av att stå i lokalen tillsammans med er och dela den härliga energin som infinner sig när vi människor får träffas på riktigt. Det är något som vi aldrig kan ersätta med det digitala hur bra plattformen eller uppkopplingen än är.
 

Ett känslosamt ögonblick

Jag fick tårar i ögonen och rysningar i kroppen när vår statsminister Magdalena Andersson i förra veckan gick ut med nyheten om att nästan alla restriktioner slopas. Äntligen är pandemin på väg att övergå till en endemi. 

En halvtimme efter presskonferensen, bokar jag lokal för min kommande föreläsning. Ja, jag vet att det är friskt vågat att boka en lokal som jag aldrig sett men blivit tipsad om. Jag väljer att följa den där härliga känslan i magen, en ingivelse som infinner sig just där och då som viskar till mig att ”nu är det dags”! 

Känslan blir ännu bättre när jag möts av en glad röst i 📞 Kvinnan i andra änden informerar mig vänligt om rådande restriktioner. Hon har helt missat nyheten. Vi skrattar båda gott åt att livet snart kan bli som vanligt igen. 
 

Vårt liv efter pandemin

Ja, vad är då att leva som vanligt? Vilka vanor och ovanor kommer vi att ta med oss från livet under en pandemi? Det återstår att se. 

En sak som jag i alla fall hoppas att vi fortsätter med är att vi stannar hemma om vi känner oss krassliga. Finns ingen anledning att gå emot om kroppen säger stopp. Vi behöver ta hand om oss.

Det finns en annan sak som jag hoppas att vi fortsätter med. Att vi påminner oss om ”vad som är viktigt på riktigt”. Helst varje dag eller i alla fall så ofta det går. Inte bara när livet plötsligt sätts på paus, som det blev för många av oss när pandemin tog oss med storm.  

Jag hoppas också att vi tar oss rätten att tacka nej till saker om vi känner för att bara vara och inte vill gå på den där festen eller middagen. Det behövs inga ”giltiga” ursäkter om ett virus. Det går alldeles utmärkt att säga att du bara vill ta det lugnt. Eller varför inte prova ett vänligt nej. Ett nej till andra och ett ja till dig, som utgår från vad du vill och behöver snarare än en massa måsten och borden.

Min förhoppning är att vi kan gå mot ljusare tider nu och istället för att drivas av rädsla tillåta oss att känna mer lust och glädje. Helt enkelt njuta mer och försöka så gott du kan att leva ett liv som får dig att blomstra.

Fotograf: Melissa Askew Unsplash

Skicka kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.